Beschreibung:

CARL LARSSON 1853-1919 I blåsten/Ett vindkast/Stina Signerad och daterad C. L. Sundborn 1895. Akvarell på papper, 91,5 x 60 cm. PROVENIENS Bröllopsgåva från Carl och Karin Larsson till sistnämndas syster Stina Bergöö, i samband med hennes giftemål med den engelske geologen Frank Bather, hösten 1895 UTSTÄLLD Salongen 1895 LITTERATUR Ulwa Neergaard: Carl Larsson - Signerat med pensel och penna, Stockholm 1999, avbildad sidan 186, katalognr 662 Målningen visar Karin Larssons syster Stina stående på gårdsplanen på Lilla Hyttnäs i Sundborn. År 1888 hade familjen Larsson fått stugan Lilla Hyttnäs av Karin Larssons far, köpmannen Adolf Bergöö. Där tillbringar de somrarna, de bor på 1890-talet i Stockholm. Men 1901 lämnar de huvudstaden för att för gott bosätta sig i Sundborn. Livet, familjen och arbetet på Sundborn skapar utan tvekan det mest centrala och den djupast personliga motivkretsen i Carl Larssons konstnärskap. Det är bilderna härifrån som lade grunden till den stora och välförtjänta popularitet som konstnären fick njuta av och som gett honom en unik ställning i svensk konst, inte minst inom heminredningens område, där dock hustru Karin nog var den drivande i handlag och smak. Som friluftsmålare hade Carl Larsson tidigt framträtt i Frankrike, i Grez-sur-Loing i början på 1880-talet. Något av ett genombrott fick han 1883: medalj på Salongen för två trädgårdsbilder, Oktober och November. Trots att friluftsmåleriet hade haft sitt genombrott i Frankrike och att impressionisterna redan debuterat var det ändå det akademiska måleriet som var förhärskande på Parissalongen under denna tid. De första åren på 1890-talet var nog tidvis en påfrestande tid för Carl, han kämpade bland annat med näbbar och klor för att få måla väggfälten i Nationalmusei nedre trapphall. Så småningom, efter ett oändligt antal turer, var tre fält färdigmålade, så långt hade Carl Larsson lyckats. Men det kostade på att strida mot detta sällsynt tragikomiska gäng ämbetsmän som utgjorde museiledningen och detta smittade nog ibland av sig på Carls humör. Familjens ekonomi var dessutom något ansträngd, man tjänar inga pengar på att träta med och vänta på museala byråkrater med beslutsångest! Ulwa Neergaard, dotter till Karins och Carls Brita, berättar att det var hustru Karin som den regniga sommaren 1894 fann på råd. I stället för att vandra runt i sysslolöshet kunde Carl måla av hemmet. Barnen, alla rummen, köket i vardag och fest, trädgården, omgivningarna, i helg som i söcken. Kanske skulle detta så småningom också kunna ge en liten slant. Sannolikt ett av de klokaste och viktigaste råd som Carl Larsson fått, följden blev ju en enorm framgång, en succé utan motstycke i generationer framåt. Det var motiven från Sundborn, ute och inne, som gav konstnären svaret på den fråga som många hemvändande pariservenskar ställde sig; hur skapa en nationell konst utifrån den franska realismen? Svaret var en poetisk skildring av hem och familj, i den stil som skulle bli hans; en dekorativ stilisering med enbart konturer och hela färgplan. Kanske kan man säga att dessa skildringar i mångt och mycket var en kompensation för hans egen svåra uppväxt. Det blev, som Bo Lindwall skrev, "en värld före alla världskrig, då livet var en solig serie sommarlov, skilda åt endast av snöiga julaftnar". I sin självbiografi Jag skriver Carl Larsson "Se, det är så att jag vill bli 'älskad'! Det är kärlek och icke ära jag sökt". Han fortsätter med att karaktärisera sin konst, den som är så intimt förknippad med Sundborn i Dalarna: "Min konst: den är som mitt hem just nu: i det passar inga fina möbler, det finns inte ens en plats där man kan placera till exempel en Hauptbyrå. Det är enkelt men harmoniskt, rätt och slätt. Ingenting av extravagans, intet för Feinschmecker. Men gott och starkt arbete".