Beschreibung:

EINAR JOLIN 1890-1976 Tjurfäktningen, Madrid Signerad och daterad Jolin 1924. Olja på duk, 90 x 110 cm. PROVENIENS Advokat Folke Rogard, Stockholm UTSTÄLLD Svenska Konstutställningen i Hamburg, Lübeck och Berlin, 1926 Carnegie Institute, Pittsburg-Pennsylvania, nr 339 Unionalen, Köpenhamn, 1931 Einar Jolin Liljevalchs Konsthall, Stockholm 1957, katalognr 224, nr 42 Eleganten Einar, Liljevalchs Konsthall, Stockholm 2010, katalognr 484, nr 150 LITTERATUR Einar Jolin utställningskatalog, Liljevalchs Konsthall, Stockholm 1957, katalognr 224, avbildad sidan 12 Tjurfäktning - La corrida de toros - har sina rötter i Grekland och förekom redan hos de folk som först bebodde den Iberiska halvön men fick inte sin nuvarande form förrän under 1800-talet. De mest berömda arenorna, plazas, är de i Madrid, Sevilla och Barcelona. Efter första världskriget blev resandet inte bara en utopisk dröm för många unga konstnärer som under den dystra sexårsperioden snällt fått stanna hemma. Men 1920-talet innebar att dörren öppnades mot Europa, man kunde fritt passera gränserna och man for till Italien, Frankrike, Tyskland och Spanien för att insupa nya friska internationella impulser. På våren 1924 far Einar Jolin tillsammans med sin hustru Britt von Zweigbergk till Spanien och att där inte skildra en tjurfäktning hade måhända kunnat betraktas som ett konstnärligt tjänstefel. Men i motsats till kollegan och gode vännen Gösta Adrian-Nilssons tjurfäktningsbilder, med ofta starka och ibland blodiga scenerier, kan man nog säga att Jolins målningar skapades just av Eleganten Einar. Einar Jolins Plaza de toros - tjurfäktningsareran - är sedd på håll, spatiöst återgiven och trots den svarta tjurens kamp med matadoren, är målningen inte uppseendeväckande våldsam, de senasionella och kanske blodiga närbilderna lyser med sin frånvaro. Figurerna på arenan är få och utspridda, kompositionen är ytterst subtil och man får en känsla av familjeföreställning, ett oförargligt spel en söndagseftermiddag, vilket det ju i många fall också var. Kanske inte helt oförargligt, men ändå... Man skulle kunna säga att Einar Jolins område inte är stort, men med samma rätt kan man också hävda en motsatt uppfattning. I fråga om valet av motiv, tillika inspirationskällor, kan man knappast skönja någon ensidighet. Tvärtom! En exposé över konstnärens oeuvre visar med all önskvärd tydlighet vilken mångsidighet och experimentlusta han lade i dagen.