Beschreibung:

HELENE SCHJERFBECK Finland 1862-1946 Självporträtt Signerad och daterad HS -44. Kol på papper, 15 x 14,5 cm. Signed and dated. Charcoal on paper. PROVENIENS Gösta Stenmans samling, nr 5277 Redaktör fil. dr Gotthard Johansson, Stockholm Konstkritikern Stig Johansson, Stockholm LITTERATUR H Ahtela: Helena Schjerfbeck, Helsingfors Schildts 1953, nr 951 i verkförteckningen, sidan 371 Lena Holger red: Helene Schjerfbeck - kvinnor - mansporträtt - självporträtt - landskap - stilleben, Raster 1997, avbildad sidan 106 Helene Schjerfbeck - Självporträtt "Men till slut är allt ett inre liv, det yttre blir bortom vårt medvetande". Helene Schjerfbeck till Einar Reuter 18 november, 1924. Likt ett kranium som är på väg att upplösas i konturerna. Kvar finns bara det mest essentiella, det absolut nakna och oförställda. Med några få streck, reducerade genom ett helt liv, ett långt konstnärsliv, tecknar Helene Schjerfbeck sitt självporträtt. Vid 82 års ålder var hon modigare och djärvare än någonsin och sökte oförtrutet nya vägar i sitt konstnärskap. Självporträttet är utfört 1944, samma år som Gösta Stenman, hennes konsthandlare sedan 1913, fick Schjerfbeck att flytta bort från krigets fasor i Finland till Saltsjöbadens kurort i Sverige. Denna period kom att bli intensiv för henne och hon målade porträtt, stilleben, landskap och en serie självporträtt. Dessa porträtt blir som en sammanfattning och ett avslut på ett långt och i många avseenden svårt liv. De lyckliga åren i Frankrike, de olyckliga kärlekarna, det komplicerade förhållandet till modern och de långa perioderna av sjukdom. Trots att Schjerfbeck i många avseenden fick underkasta sig andras krav och blev tvungen att leva under mycket små omständigheter bar hon en låga inom sig som vägrade att låta sig styras och som ständigt sökte sig framåt för att finna nya vägar. Schjerfbeck påpekade ofta att hon inte ville sorteras in i ett fack och etiketteras som "en kvinnlig konstnär". I brevväxling med konstnärskollegan Maria Wik står det klart att Schjerfbeck inte ville fastna i någon stil eller i något traditionellt sätt att måla utan att hon med sin konst ville bryta ny mark, att nå konstens innersta kärna. Sitt stora internationella genombrott fick hon relativt sent i livet, tack vare Gösta Stenman, som arrangerade en utställning i Stockholm 1937. Kritikerna var lyriska och den inflytelserike Gotthard Johansson skrev: "Inför Helene Schjerfbecks konst tystnar av sig själv frågan om gammalt eller nytt, ja till och med om gott och dåligt. Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum". Stenman hade tidigare gjort flera uppmärksammade utställningar i Finland med Schjerfbeck. Vid sidan av Stenman kom Einar Reuter att få stor betydelse för henne. De var nära vänner i över trettio år och brevväxlade regelbundet. Reuter använde sig av pseudonymen H. Ahtela när han 1953 gav ut sin stora Schjerfbeck-biografi. Det Helene Schjerfbeck inte lyckades komma åt i verkliga livet sökte hon i sin konst. Ur isoleringen och tystnaden befriade hon sig från många av tidens föreställande krav. Detaljer och skuggor fick ge vika för enhetliga färgytor och expressiva linjer. Genom att skära bort lyckades hon lägga till, genom att förenkla lyckades hon fördjupa. Det är de nästan upplösta, förenklade självporträtten som Schjerfbeck utförde mellan 1939-1945 som kom att bli hennes största mästerverk. Det är när hon på ålderns höst släpper taget och helt befriar sig från konstnärliga regler och lagar som det magiska uppstår med de enkla strecken på duken och pappret. Under 2012 uppmärksammades Helene Schjerfbecks 150-års jubileum med stora, retrospektiva utställningar på bland annat Ateneum i Helsingfors och Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm.